Man kan säga det finns olika parametrar som spelar roll beroende vilket kamerasystenm man väljer. Det kan t.ex vara hur många bilder per sekund, detaljåtergivning, hög upplösning, ISO m.m.

Om vi skruvar tillbaka klockan typ 15 år då hade mellanformat några begränsningar (om man väljer se det så) som t.ex. ISO, slutartiden och bilder/sek. Det gjorde att när man plåtade t.ex. med Hasselblad då var de parameterarna inte primära. Man valde t.ex. Canon som var en helt annan typ av kamera. Inte bättre eller sämre utan bara en annan typ av kamera.

Nu har åren gått och mellanformat har närmat sig kameror med betydligt mindre sensor som till exempel Canon och Nikon. Men varför använder ibland jag än idag Hasselblad (H system) istället för Fuji GFX? Det är svårt att beskriva en känsla som är någonting som man bara kan uppleva själv. Det kan vara t.ex. känslan när du hör slutaren eller hur Hasselblad hanterar hudtoner men mycket handlar om känslan.

Sedan en annan sak som förvisso kanske inte så betydelsefull för många men när jag kommer till kund med Hasselblad då diskuterar typ tio av tio kunder kamera med mig. De tycker det är intressant med Hasselblad så det finns ett värde i utrustningen gentemot kund. Kommer jag med Canon diskuterar typ ingen kamera med mig.

Det är ganska intressant om man tittar på det så här: När vi blir bokade på ett uppdrag så förutsätter kund att vi levererar en bild utifrån deras önskemål och behov. Vad kan man mer göra som yrkesman för att man ska uppleva att kunden är nöjd? Att de upplever oss fotografer som professionella och som förhoppningsvis leder till ett återkommande samarbete och rekommendation? Fundera lite kring det.

Men det mest intressanta och som är värt mycket för mig är känslan. Ibland är det nästa viktigare än grym autofokus med eye/face detection.

Jag vill säga att känslan betyder allt.